Tävling: Vinn biljetter till Kolmården för hela familjen
Här kommer en perfekt tävling för er som vill hitta på något kul med familjen i sommar. Du kan nämligen vinna biljetter till Kolmårdens Djurpark (två vuxna och 3 barn) till ett värde av 1845 kr!
I år fyller parken 50 år och populära Bamses Värld har blivit ännu större med åkattraktioner och vattenlekplats.
Så här tävlar du
1. Skriv en kommentar där du berättar om ditt bästa minne kopplat till barn och djur.
2. Dela gärna tävlingen på Instagram (bilden finns på @miashopping)
Tävlingen avslutas den 28 juni. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.
Lycka till!
Stort grattis till Angelica och tack till alla som tävlat! Önska jag kunde ge alla biljetter till Kolmården i sommar.
62 kommentarer
Nicole Martholm
Min man kommer från Skåne, och hans morbror har en stor bondgård med ca 100 mjölkkor. När vår dotter var drygt 4 år, så besökte vi bondgården för att titta på alla djuren- kossorna. Vi gick in i ladugården och sa till våra barn : – att ta det lugnt nu. Men vår dotter gick lite för fort ( och för nära korna i stallet ). Hon slant och trillade i kissrännan…
Alltså ett roligt minne, nu så här i efterhand… Men då…! hjälp!
Tur att hon är en kavat tjej, som gillar djur och stall.
Vi har tre barn, 2 lite större och en sladdis som är lite mindre. 1 dag på Kolmården är en höjdare för våra glada och djurtokiga barn.
Lina
Åh vilken fin vinst 🙂 sonen fyller 5 år på söndag så detta skulle vara en fantastisk födelsedagspresent 😉 när vi var där sist öste regnet ner och vi höll på frysa ihjäl 🙁 så hoppas på ett bättre minne med sonen 😉
heidi
Det mest fantastiska jag sett på nära håll var mellan våra två hundar faktiskt.
Jag hörde den ena skälla hysteriskt, aldrig hört henne låta så förut.
kollade ut genom fönstret för jag tyckte det lät så märkligt, då hade den ena
ramlat i poolen.
Hade inte Kakan skällt så, då hade Myran drunknat, helt utan tvekan.
Sen låg dom så nära varandra då myran var alldeles kall. Så fantastiskt.
Kakan är en hjälte Min dotter älskar djur. Helt besatt och hon fyller 1 år 3 juli. undra vad det kommer sluta
Helene
Älskar när våra barn länge, länge står och begrundar Alpackorna i grannbyn och man känner ett samspel mellan djuren och barnen. Skulle så gärna dela denna vinsten med min familj och få nya djurminnen för resten av livet.
Angelica
Vi fick kattungar för 6v sen och när det var dags så mamma katt till att samla oss alla (mig o tre barn samt två hundar) så vi var i närheten, gick någon av oss därifrån skrek hon högt! Min son på 8år fick sitta o klappa på henne under hela tiden, barnen tyckte det var otroligt spännande!
Nu gosar vi med små söta kattungar på 6v som rusar runt i en väldig fart!
Vi har inte vart på Kolmården någon gång, men till o me min älsta son på 14 pratar om att han vill dit! Så vi håller tummar o tår!
Har delat på insta hulda5281
Jenny Lindberg
När vår son var nyfödd hyrde vi ett hus med tillhörande bondgård runt knuten. Vi var såklart ofta ute bland alla djuren och traktorer och inspekterade allt i minsta lilla detalj, som bara en liten människa kan göra. Kalkonerna var så intressanta att titta och lyssna på. Och när sonen för första gången härmade ett djurläte, så var det inte det vanliga “muu” eller “mjauu”. Det var inget mindre än ett “kluckkluck”- exakt sådär som bara kalkoner kan låta!!!
Mia
När min sambo var i 5-årsåldern besökte han Kolmården med sin familj. De gick runt hela dagen och kikade på alla djur – min sambo var måttligt imponerad, eller rättare sagt lagom uttråkad. Till slut var det dags att åka hem och utanför portarna mötte de en ekorre! Det var dagens höjdpunkt och det enda min sambo hade pratat om i veckor efter besöket!!
Nu har vi själva en dotter på 1 1/2 år och det vore så kul att ta henne till Kolmården för egna speciella djurupplevelser!
Anna
Det minne som jag tänker på ofta är en sommardag då vi är ute på en promenad med de 2 yngsta pojkarna (då 7 och 4) och vi får alla syn på en stor trut. Titta säger jag en Trut, Charlie blänger och säger bestämt. Nej det är en strut.
Jag skrattade hela vägen hem och fick förstås inte visa det får då blev han ännu argare. Det är ett minne för livet.
Jessica Sundberg
Den obeskrivliga lyckan i barnens ögon den dagen i höstas när jag överraskade dom med deras nya vän och älskling Hampe, en mycket efterlängtad liten guldhamster. De kan sitta i timmar och gosa med Hampe, titta på honom och bara njuta. En kamrat som finns där, lugn och trygg. Sen att jag måste göra rent lådan, det är skit samma, så länge barnen är lyckliga!
Lisa Öberg
Det första jag tänker på är när jag var liten.
Vi hade många djur, allt från sköldpaddor till getter. Vi hade en stor hankatt som hette Mickan. Mickan försvann en dag och vi sökte och sökte. Min ena lillebror som var tre år hjälpte till att leta. Han gick omkring med sin dockvagn och ropade “Ickan!”
Tillslut ser jag att Mickan ligger i dockvagnen fullt påklädd i dockkläder och myser.
Vi fick alla ett gott skratt.
Våra tre barn älskar djur lika mycket som mig. En semesterresa till Kolmården, se alla djuren och träffa Bamse skulle de jubla högt av glädje om de fick.
Delar på instagram (lillategelhuset)
Hoppas hoppas ♡
Åsa H
Sonen har/hade lite spända relationer till djur tidigare.
Det beror på att vi inte har haft djur i bekantskapskretsen eller hemma.
Nu fick han chansen att leka med grannens hundvalp och det var så kul att se hur han vände i sitt förhållande till djur efter det.
På Kolmården skulle han få se ännu mer och exotiska djur. Vilken chans ! Vi hoppas !
Marthina
vissa minnen rotar sig djupt och jag har ett speciellt minne från ett besök på Kolmården under min egen barndom.
Jag vet inte om den hade rymt eller om dom gick lösa i parken… Men i vart fall så blev vi förföljda utav en stor påfågel hane. Han kom så nära att det var både fascinerande och lite skrämmande på samma gång för en liten tjej. Efter ett tag hoppade han upp i våran skrinda! Det var naturligtvis den stora skålen med popcorn han var ute efter!! Hela familjen fick sig ett gott skratt och vi pratar fortfarande om den popcornsugna påfågeln! 🙂
Såna härliga minnen vill jag också uppleva med mina egna barn. Håller tummarna och delar på instagram!
Gustaf
Nu var jag o min son på en heldgsutflykt till en mindre liten djurpark.Det fanns lejon o tigrar,och deras ungar som du fick mata med nappflaska i skötarna famn.Lodjur högt upp i träden.Bebisapa med blöja o rosa tröja.Olika apor i burar.nser,gorillor o långarmade klätterapor. Glada busiga surikater.Trötta o gäspiga krokodiler.Ja mängder med de olika djuren.En kelig tapir.Tre grå elefanter.En vaggande isbjörn o giraffer med tungor så långa.Av alla dessa djur fanns det ett som fångade all tid o upmärksamhet hos min 6 årige son.Som gjorde honom tårögd av lycka.Som hans små svettiga händer höll varsamt o mjukt i sin famn o som han delade matkorgens innehåll med.Detta var det enda minnet han bar med från denna dag.Det var denna lilla pälsboll som skulle fotograferas för att visas upp som minne ifrån dagen.Jo det exotiska,underbaraste o mest fantastiska djuret som öppnade upp för all kärlek o mys.En liten gulspräcklig kattunge,mager o tanig med stora grön-blåa ögon.Det var det bästa på hela långa dagen på zoo.Ja än idag så minns vi den lilla kissen o sonens kärlek.Det lilla kan vara det största.Nu är han 15 o en trogen natur o fågelfantast.
Lisa
Mitt starkaste djurminne är nog från när jag var 12 år och var på en djurpark där jag fick ögonkontakt med en schimpans. Hen spexade för mig och sen kom hen fram till gallret och sträckte ut handen till mig, det var en häck emellan så vi kunde inte riktigt nå varandra…det berörde mig djupt minns jag. 🙂
Ninni
När jag var 6 år och gick på lekis i strängnäs så kom cirkus Scott till strängnäs. Jag hade aldrig fått gått på Cirkus pågrund av min astma som barn. Men jag lyckades tjata mig till att mamma och jag skulle gå med det klassiska tjatet “alla” på lekis ska gå. (Och i detta fall så var det sant) så vi gick och i pausen så fick man gå in till djuren och klappa på dem. Vilket jag gjorde med glädje.
Där står alla möjliga djur och jag väljer att gå fram till elefanterna. Det var bara det att denna elefant valde att ta mig runt midjan och lyfta upp mig i snabeln. Jag vart ju självklart livrädd och såg mamma nedanför gråtande och ropadande efter hjälp samt hela min lekis grupp som gapade av chock.. själv grät även jag och var livrädd…
Jag fick aldrig mer gå på cirkus och jag minns fortfarande denna händelse och vad jag hade på mig av någon anledning..Jag kallade länge den blå jackan för “elefantjackan”
Pga min astma fick jag dessutom aldrig åka till Kolmården, så jag hoppas jag kan få vinna så att jag kommer dit någon gång i livet och dessutom uppleva kolmården med mina underbara barn!!
Hälsningar
Ninni
Petra
Ett litet barn utforskar omgivningen vid ett häststall och fnissande röster hörs inifrån stallet där tonårstjejer gör i ordning hästarna för att rida ut. Pojken går in i stallet för att titta men går sedan raskt ut igen för att plaska lite i en vattenpöl och riva lite i rabatterna, men han kommer inte ut ensam. Inne i stallet finns också fåret Stina och den lite korpulenta minigrisen Sonja vilka alltid följde varandra i spåren. Stina blev dock förtjust i den lilla pojken och gick efter honom fram och tillbaka på gården som en beskyddare; och lite lufsande några steg efter kom Sonja. Som på rad gick de tre under någon timme eller så och det såg så himla härligt ut. Pojken måste haft någon magnetisk kraft som drog till sig fåret och grisen men verkade inte bekymrad över sina efterföljande kompisar utan gick bara vidare och utforskade omgivningen med sina nyvunna vänner i släptåg! Ett underbart mine som etsat sig fast!
Ulrika
Vi bor i innerstan och får inte många djurupplevelser till vardags (om man räknar bort vaktparaden eller en enstaka råtta man kan se i skymningen då). Min äldste son, nu 6,5 år går i skolan och nyligen avslutades vårens tema med bondgårdsdjur. De besökte en 4H-gård och fick hoppa i hö. Det hade varit väldigt roligt att uppleva även vilda (nåväl) djur också, utan att åka till savannen!
Mia E
Mitt bästa minne är från när jag själv var liten.
Vi tillbringade alltid somrarna ner i Skåne hos släkt och vänner. Våra vänner hade uppfödning av underbara golden retriver. Just det här minnet är från när valparna (ca 10st) var ca 6 veckor och skulle till vetrinären. Vi hade fullt upp mmed att få in alla valparna i bilen, vilket inte var det lättaste eftersom några passade på att rymma Några valpar blev åksjuka men till vetrinären kom vi tillslut. Samma procedur på väg tillbaka hem igen. Sen sov valparna gott resten av dagen. Själv var jag nog runt 7-8 år och har många fina minnen från dessa små söta busiga valpar.
Delar på instagram @lagnoviken_design
Katja
Jag har ett minne av en sträv girafftunga från Kolmården. Det här var när jag var runt tio år kanske. Vet inte hur det gick till men skulle gärna vilja veta. Och åka dit igen.. Med mina barn.
Helena B
Sist vi var på Kolmården så tokregnade det hela dagen. Så vi hittade till apornas hus där mina tre barn stod en hel timme och var helt fascinerade av hur mycket de härmades. När mina barn vinkade så vinkade apan tillbaka, när de klappade händerna så gjorde de lika. Sen var det spännande att se hur de beter sig, de skyddar sina barn och det såg till och med ut som att “apmamman” sa till sitt barn på skarpen. Många likheter till oss som gjorde att barnen ville stanna kvar och titta på dem. Men det skulle vara roligt att se resten av parken med plus Bamses värld, speciellt sönerna vill ju träffa Bamse 🙂 Jag har delat på Instagram (fotohella) Med vänlig hälsning, Helena
Camilla Sundberg
Ett av mina bästa djurminnen måste ju vara när bonusdottern var med på din första ‘hopptävling’ i samband med sin ridskola. Hon var så stolt och glad, 7år och bommarna låg på marken så så mycket ‘hopp’ var det ju egentligen inte. Men hon var så lycklig över att hon klarade det och fick en fin rosett med sig hem. Hästen var ridskolans minsting som hette Simon, en liten vit shetlandsponny.
Jag och min familj skulle så gärna vilja vinna denna tävling, barnen pratar om Kolmården och vill åka dit. Men med fem barn (11, 5, 4, 2 och 0år) blir det dyrt att gå in på såna ställen och det är inte säkert att vi kommer kunna göra en sån resa. Vi håller alla våra tummar att få överraska barnen med detta, det skulle göra oss föräldrar väldigt lyckliga.
Anna L
Jag hoppas på mirakel. Varje dag ser min dotter reklam för Bamses värld på Kolmården i tunnelbanan, hon vill åka dit och jag har sagt att vi ska men jag vet inte hur vi ska få råd. Jag har lovat henne det. Så jag hoppas att vi vinner så jag kan hålla mitt löfte och samtidigt har råd att bjuda henne på en glass när vi är där utan att det gör stora hål i min redan mycket ansträngda ekonomi.
Mitt djurminne kommer faktiskt från Kolmården, för jag var där när jag var barn och jag tycke det var mycket spännande. Vi körde med bilen genom alla djur som då var utsläppta och det kände som vi var i Afrika med alla giraffer så nära inpå. Nu har jag hört att de har gjort om och att man får åka i en linbana över alla djuren istället och det ser jag mycket framemot.
Helena
Ett av våra barn har hela sitt liv varit extremt rädd för hundar. För några veckor sedan skaffade grannarna, tillika kusinerna och bästa vännerna den sötaste av alla sötaste lilla Maltezern som fick namnet Enzo. Alla såg framemot att få hem den lilla fluffbollen. Alla utom vår livrädda son. Oron och faktiskt den rena skräcken inför detta samt möjligheten att han aldrig mer skulle våga leka hos “kompisinerna” något mer var större än störst. Alla andra undrade hur det skulle bli för sonen. Ingen ville att han skulle känna att kompisinernas hem inte längre skulle vara ett lekalternativ.
Enzo kom till sitt nya hem och charmade oss alla direkt. Vi satt på vardagsrumsgolvet och hälsade och gosade med den lille. Alla utom sonen, som satt högst upp i trappan och tittade på.
Det var nu miraklet började. Steg för steg gick han långsamt ner. Väldigt avvaktande först. Men ju längre ner han kom, desto modigare kände han sig. Bit för bit erövrade han vardagsrumsgolvet mot den förut så skräckinjagande lilla krabaten. Till slut satt han bredvid mig. Jag höll i valpen och frågade (och försökte låta helt oberörd inför det faktum att han frivilligt satt bredvid en hund): “Vill du klappa honom?”. Med en långsam rörelse nickade han och sträckte sakta ut handen mot Enzo. I samma stund som hans hand nuddade valpens päls var det som om världen höll andan i några sekunder.
Jag är medveten om att detta låter pretantiöst om ett barn som klappar en valp. Men det var så det kändes! Efter att ha haft en son som bokstavligt klättrat upp på mig så fort en hund närmat sig, kändes detta helt enastående. Nästan obegripligt.
Och det stannande inte vid en liten försiktigt klappning. Han fortsatte och fortsatte att klappa. Efter en liten stund kunde han sitta lugnt bredvid mig när Enzo gick runt oss.
Döm av min förvåning när jag nästa morgon väcks av en lycklig pojke som sa: “Mamma, jag vill också ha en hund!”
De bästa stunderna kan vara de enklaste. Att se sin son klappa en liten vit valp hemma hos kusinerna.
Emma
När jag var runt 20 år traskade jag runt med min väns lilla tös i slottskogens barnzoo. På den tiden fick alla djur springa löst och barnen fick klappa dom. En pojk runt 6-7 år stod och kastade grus på en stor grå gris och flickan jag tog hand om blev ledsen över detta. När hon gick med sin egen mamma tog jag en näve grus och kastade lite lätt på pojken varpå han med stora ögon tittade på mig och började gråta och hans mamma kom.
“det var inte så roligt va? frågade jag pojken, Näää, svarade han och gick och sa förlåt till grisen.
nu har jag två egna små flickor 3 och 6 år som självfallet uppfostras med respekt till alla djur, en tripp till Kolmården i sommar hade varit underbart roligt
Jennie
Var i parken när barnen var små, solen stekte och knappt man orkade gå! Hann ej med safarin och kön till delfinerna gick ej att mäta så vi fick illustrera själva både djur och väta. Brorsdottern försvann plötsligt, paniken var total..på väg in till gorillan var hon för att lämna bananskal. Ja det var en upplevelse som hette duga, men säger jag att jag inte vill tillbaka skulle jag ljuga. Så fina djur och härlig park, där lever de på underbar mark.
Nu finns bamse och hans vänner även att se, detta skulle för vår minsting göra succé!
Jessica Olofsson
Min son älskar djur och speciellt katter, han leker ofta kattunge, när de andra barnen är prinsar och prinsessor då är han kattunge. Jag älskar att i deras lek finns utrymme för det annorlunda. Vi skulle älska att få åka på ett sånt här äventyr i sommar.
Pernillq
Mitt bästa minne är hur vår gamla katt som blev 18,5 år alltid sov hos våra små och passade på dom under natten. Han kom alltid och sa till om det var något som var fel. Nu finns han tyvärr inte mer då han blev så gammal och dålig.
Barnen hade verkligen uppskattat en tur till Kolmården. Varken jag eller barnen har varit där, så det hade varit så kul.
Therese
Mitt bästa minne när det gäller mina egna barn är när mamma skickade en film på min lilla kille. Han kånkade och bar på deras katt och mamma gapskrattade i bakgrunden. Den katten är liksom inte liten. Och nu vill han bara till mormor och “bäja Zet”.
Mitt egna häftigaste minne från när jag var barn var när vi åkte bil på en liten grusväg och helt plötsligt står en älg mitt i vägen och flyttar INTE på sig. Utan börjar gå runt bilen. Samtidigt som jag var jätterädd var det verkligen mäktigt!
Håller verkligen tummarna! Ungarna älskar Bamse!
P.S Delar bilden på instagram (Dentvetydigamamman)
Sandra
Mitt bästa minne med djur lch barn utspelade sig faktiskt på Kolmården. Vår stora kille (6 år) är och har alltid varit väldigt försiktig av sig och till och med rädd för i princip alla djur. Men när vi var på Kolmården gick han helt frivilligt in till getterna och vågade klappa den minsta. Lyckan i hans ögon att han vågade bara lyste!
Därför skulle det vara så fantastiskt kul om han kunde få åka dit igen och våga klappa djuren. Det hade gjort hans sommarlov helt fantastiskt.
Håller tummarna!
emmy
mitt bästa minne är från när jag själv var omkring 4-5 år. jag och min vän lekte alltid veterinärer, hade en egen låt som handlade om vårt djursjukhus och brydde oss om dessa små som stora varelser som våra vänner. När vi en dag hittade en död liten fågel tyckte vi att vår vän förtjänade en riktig begravning. Så vi använde vår fantasti, hämtade en tändsticksask som kista, sjöng psalm ur bibeln och grävde en liten grop där vi planterade blommor och anordnade en hel cermoni för att fågeln skulle få vila i lugn och ro. Det kommer jag aldrig glömma.
Cathrine Wickström
Vår son på 2,5 år har en kromosomavvikelse och är sen i sin utveckling samt försvagad i sina muskler. Han är inte så förtjust i andra barn men han älskar djur i alla dess former och kan titta på dom hur länge som helst. Det vore en dröm att få åka till Kolmården med honom.
Sandra, mamma till Milla & Molly
Mitt bästa minne är från den 4 november 2013 då vi kom hem med vår andra dotter som då bara var ett dygn gammal. Vår hund Ludde var helt exalterad och säkerligen full av känslor. Han hade svårt att veta vart han skulle göra av alla sina känslor tror jag. Det skulle sniffas på lillasyster, det skulle pussas, det skulle kelas med husse och så med mig och så lät ju lillasyster så då var han ju tvungen att kika vad som hände. Så där höll han på hela första dagen tills han, säkert av utmatthet, la sig jämte sin lillmatte Molly, vår äldsta dotter. Vår hund heter Ludde och är bara 12 dagar yngre än vår äldsta dotter så de har precis fyllt 5 år. Yngsta heter Milla och är 19 månader. Fulla av bus alla tre vilket är underbart för det blir att skapas många underbara minnen!
Jag delat tävlingen på Instagram, @surrovich heter jag där! 🙂
Åsa
Har massor av minnen. Både från min dotter och alla våra djur, men även från min egen uppväxt. Som när jag som 10-åring så gärna vill ha en kanin. Jag skrev 100 lappar med texten “jag vill ha en kanin” och placerade i allt från garderober, marmeladburkar, sylådor mm. Mamma hittade lappar i flera år. Och jag fick en kanin, en vit dvärkanin som fick heta Snövit!
Linda L
Älskar samspel mellan djur och barn. Här kan man se ett möte mellan min son och hans mormors katt. http://youtu.be/2DmPt0HH0v4
Sara A
Mitt bästa minne med barn och djur är den gången jag tog med min guddotter på älgsafari förra sommaren. Hon har under alla år varit jätterädd för älgar, som för övrigt är mitt favoritdjur, men under det här safarit fick hon ta allt i sin egen takt. Hon klappade, matade och vågade till och med krama en av älgarna. Fantastiskt ögonblick då man såg hur allt det läskiga hon tidigare känt för älgar snabbt gick över i förälskelse.
Annica L
När barnen en dag upptäckte att det helt plötsligt gick kameler och hästar nedanför parkeringen på gräsmattan, då en Cirkus kommit dit. Då var lyckan och spänningen stor att få titta på djuren.
Maria Thuresson
Ett av mina bästa minnen förknippade med barn och djur är från ett besök hos min dotters farbror som har en stor gård med mjölkkor. Det var på vårkanten och vi hade tittat på när de släppte ut kossorna på bete. En härlig upplevesle i sig med skuttande kossor som kisar mot solen! 🙂
Min dotter var ganska liten då, 3 år om jag inte minns helt fel. Vi gick in i ladugården och skulle klappa kalvarna. Hon struttade sturskt fram i gångarna mellan kossorna och var inte det minsta rädd. Men, då plötsligt kommer en bekant in i ladugården med sin lilla lilla vovve, en Bichon frisé. Min dotter blev förskräckt och livrädd för den lilla vovven. Flög upp i famnen och vägrade gå ner förrän vovven gått ut ur ladugården. Det var svårt att hålla sig för skratt då hon från början helt oberörd struttade runt bland kossor som väger flera hundra kilo, men blev fullkomligt livrädd för en liten söt vovve. Vi fick jobba lite med rädslan för hundar, men idag älskar hon både hundar och kossor! Och hon älskar djur i största allmänhet, så ett besök på Kolmårdens djurpark hade varit så uppskattat för hela familjen!
Christian Schale
Vår 8-årige son har alltid varit fascinerad av hajar i stort och smått. Läst böcker, tittat på filmer, sett dokumentärer och sett hajar på Universeum i Göteborg. Lyckan hos min son var därför total då vi tillsammans simmade bland sandhajar på ett rev förra året. Hajarna var ju inte alls farliga men samtidigt stora, snabba och det var en riktigt spännande upplevelse. Vi får fortfarande höra om de hajarna ibland.
Anna
När barnen var små hade vi en fantastisk dag på Kolmården. En härligare utflykt med familjen kan man nog inte ha.
Nu är barnen stora men vill gärna uppleva parken och alla djuren igen, så att vinna biljetter lagom till semestern
hade varit superbra!
Caroline
Mitt bästa minne av min älskade hund som finns i hundhimlen nu va när jag och min syster för 5 år sedan gick en runda med barnen och hundarna till Ica. Vi knyter våra hundar utanför affären och gå in. När vi ska ut så hör vi en hund skälla och morra. Vi springer ut och ett par som stå där ute berätta då att ett par ungdomar hade gått fram och börjat sparka på min systers lilla chihuahua och min amstaff hade då ställt sig “över” min systers hund för att skydda henne. Ungdomarna blev rädda och spang därifrån. Chihuahuan fick som tur var inga skador och och min amstaff fick såklart massa beröm av oss och även de som såg händelsen.
Saknar henne något fruktansvärt. Snällare hund få man leta efter. Trotts att Chihuahuan och min hund va jämngamla så behandlade hon Chihuahuan som sin egen valp och hon tog även väl hand om min dotter och såg till så inget nånsin hände henne <3
Paola
När min dotter var 2 ½ år var vi i Italien på semester. Där fanns en hel del lösspringande katter som hon försökte jaga. En kväll var vi på en restaurang, och på terrassen utanför fullkomligt kryllade det av katter – mest kattungar. Dottern blev överförtjust och sprang omkring med öppna armar för att krama dem, men det gick ju inte så bra. Tills hon kom på ett knep!! Hon satte ihop underarmarna, sträckte dem framåt och kupade händerna som en ”gripklo”. Sedan sprang hon framåtlutad i lämpligare höjd för att få tag på en liten katt – och hon lyckades! Sedan dess skämtar hon alltid och gör den knasiga armgrejen när vi ser katter – dock utan att jaga dem längre 😉 Kattälskare är hon dock fortfarande!
Har delat bilden på insta som muzepig 🙂
Marie T
Min ena dotter fyller 3 i sommar! Hennes favoritdjur var boxerhunden Hugo som tillhörde hennes farmor och farfar. De lekte, hon pussade på honom och det var underbart att se hur de snabbt fick en underbar relation, trots att hon var så liten. Hon var nyss fyllda 2 år när hunden blev för gammal och inte orkade mer. Dagen innan det var dags för att avlivas fick de leka en sista gång och vi förevigade minnena med kameran, vi berättade att han var gammal och skulle till doktorn imorgon, han ska få komma till himlen. Hon hade turen att få möta farmor och Hugo när de var på väg till veterinären för att säga hejdå. Han skulle nu upp i himlen och flyga flygplan! Det kom nämligen ett flygplan på himlen kvällen innan han skulle avlivas. Om det är det som fick henne att koppla samman himlen, Hugo och flygplan vet jag inte. Men varje gång hon ser ett flygplan, flygplansstreck på himlen säger hon: Där är Hugo! Ofta följt av kommentarer som Jag saknar Hugo, Jag älskar Hugo! Han var gammal! Idag finns det en ny boxerhund, en valp som blir 1 år om några månader, de leker och busar och jag hoppas de kan få en likvärdig underbar relation! <3
Linda
Ebbe är fyra år och värnar verkligen om alla djur, stora som små. För en tid sedan var vi och hälsade på släktingar som vi inte träffar så ofta. De hade en katt som låg på en stol i köket och vilade. Då jag försöker lära Ebbe att man inte bara ska gå fram (“attackera”) djur man inte känner så sa jag till honom att han måste fråga om han får klappa katten. Ägaren sa att det gick så bra så! Katten var van vid barn och brukade gå undan om den tyckte att det blev för mycket. Den hade aldrig varit klösts eller bitits. Ebbe klappar katten försiktigt när den plötsligt och argt (absolut inte på lek) hugger tag i Ebbes hand med klorna och samtidigt biter i den och i nästa sekund släpper den och springer i raketfart ut ur köket. Ebbe hann knappt uppfatta vad som hände och blev lyckligtvis varken skrämd eller skadad. Idag kan vi skratta åt när den där knasiga katten blev arg och Ebbe förstår nu varför man inte ska gå fram till djur som man inte känner! 🙂
Sabina Larsson
Mitt bästa minne är när min 15 månaders dotter som älskar hundar säger “hej vovven” för första gången. Det är
något speciellt när orden börjar ramla ur munnen på de älskade små liven.
Angela Weihs
Belle älskar alla djur, men jag har nog sällan sett henne så lyckligt som förra helg , när hon spelade in reklamfilm för Volvo och hennes motspelare var en tam padda. Nu stå en egen padda högst uppe på önskelistan!
https://scontent.cdninstagram.com/hphotos-xaf1/t51.2885-15/s320x320/e15/11348313_997350080305924_1656492337_n.jpg
Mats
Vi var hela familjen på utflykt till en gård i närheten. Den äldsta dottern gillar hästar och matade dem med gräs, minstingen tyckte också det såg kul men hade inte riktigt koll på läget så hon försökte stoppa upp gräset i näsborren på hästen. Det glömmer jag aldrig.
Tarja Russo
Mina sommarlov hos min moster i Dalarna, vilka minnen. Min moster Lisa tog emot sommarbarn och sommardjur, det var barn som kom från lite besvärligare hem/kompismiljöer. Varje sommar var vi ca 10 ungar och så alla dessa djur, förutom collien Freddy så var det getter, kaniner, en ponny osv. som hon tog in över sommaren så att alla barn skulle få lära sig mer om djur och djurhållning. Helt fantastiskt underbart! alla fick mysa med djuren , ja och naturligtvis även hjälpas åt med utfodring och renhållning. Tack bästa moster Lisa för att du har ett så stort hjärta.
Veronica Lindfors
Vi har en katt som alltid har vart den gulligaste gosigaste katten emot alla! Ända tills vi fick vår första son… Nu följer hon efter och tror hon är en vaktkatt, vi bor nämligen mitt emot en lekpark, går vi dit förljer hon efter och fräser om det kommer någon nära våra söner. Så vi får lov att bära tillbaka henne till gårde för att hon ska förstå att hon inte får gölja med 🙂
caroline
ett starkt minne är ifrån när jag själv var barn o var med mamma, pappa o syster på Kolmården o då gick girafferna i ett sånt hägn med stenmur runt som tex kamelerna går nu. De var väldigt tama o nyfikna o det var ju såklart vi med så jag blev slickad av en giraff med dess låånga lilablåa tunga från topp till tå 🙂 Jag skrattade så jag kiknade medans mamma försökte torka av mig med några små servetter hon hade med för jag var rejält blöt o kladdig 😀
Malin Hultman Öfverbeck
Ett av de bästa minnena jag har med djur och barn var förra vintern(2013-2014) då dottern fick sitta i en pulka efter morfars hund, hunden blev helgalen och lycklig och skulle springa så fort så fort, dottern skratta så hon höll på att ramla ur, och där står jag eller snarare glider och försöker få stopp på hunden, halt och kallt men vi alla hade otroligt roligt 🙂
Anna
lika underbart varje gång vi är hos mormor som har bondgård och vår 2-åriga son om och om igen ska visa mormor korna som om hon aldrig sett dem förut. han går och säger : kom mormor, titta kossa mormor kossa ……. och sedan diskuterar de att kossa går in i ladugården, sedan äter hon och dricker bajsar och till sist ska kossa sova. 🙂
Familjen Karlsson
Jag har väldigt många fina minnen med djur och barn. Både mina egna barn, andras barn och mig själv som barn.
Men ett av mina finaste minnen är ändå när jag träffade taxen Lisa.
Jag var tolv år gammal och hade precis utfodrat familjens höns. Stängde den tunga lagårdsdörren och började gå mot huset. Det var en mörk, kall decemberkväll på landet i Småland. Plötsligt såg jag två små “reflexer” som rörde sig i mörkret. Först blev jag rädd, men sedan fick jag se den lilla hunden komma stapplande längst vägen mot mig. Hennes halsband var fullt av stora isklumpar, hennes tassar likaså. Hon skakade men viftade ändå svagt på den lilla svanen. Det var taxen Lisa.
Jag tog genast in Lisa i värmen och mamma berättade att hon nog varit ute länge. Jag minns att mamma gav henne lite välling som hon ivrigt glufsade i sig (inget annat, då kunde magen få en chock). Vi tände kaminen och masserade henne med varma filtar. Hon somnade helt utmattad. Pappa mindes att han nog sett en annons om en saknad jakthund. Vi hade givetvis inte kvar tidningen utan ringde istället lokaltidningen som kunde ta fram annons om en saknad jakthund. På halsbandet kunde jag svagt utläsa namnet “LISA”- och hunden som efterlystes var en tax som hette just Lisa.
Jag minns så väl det samtalet. Jag fick nämligen ringa själv. När kvinnan svarade sa jag lite osäkert, på en tolvårings vis om de saknade hunden Lisa. “-HERREGUD JA! Lever hon, snälla, säg att hon lever”.
Jag berättade att jag hittat Lisa och att hon var hos oss. Kvinnan brast ihop fullständigt och bara skrek rakt ut till sin man “HON LEVER, HON LEVER, HON LEVER”. Jag hörde hur både kvinnan och mannen grät av lycka på andra sidan luren. Det visade sig att Lisa varit borta i nästan en månad, mitt i vintern. Hon hade försvunnit under jakten, femton mil ifrån oss. Varje dag i nästan en månad hade Lisas matte och husse letat efter henne. Varje dag. I ur och skur. De hade efterlyst henne i alla lokaltidningar inom trettio mils radie. Hon var, enligt dem själva, deras allt.
Hela den händelsen har berört mig genom livet. Den här fantastiskt tappra lilla hunden. Likaså det där samtalet och hur fantastiskt det var att få lämna det positiva beskedet. Kärleken i kvinnans röst. Och mötet sedan, när Lisa fick träffa matte och husse igen. Den är ett annat fint minne (och femhundra kronor fick en mycket stolt tolvåring!). Mitt finaste möte med djur, det var mötet med taxen Lisa.
Malena
Å vad kul det hade varit. Jag är uppväxt på en bondgård och har många minnen kopplat till djur! Det bästa är nog när vi efter att ha väntat länge insåg att honkatterna hade fått källingar och vi gick på jakt. Gick och pep som små källingar över hela gården, in i traktorgarage, stall, på ängar och slutligen hittade vi dem oftast på höskullen. När vi äntligen fick svar på våra “pip” var mission completed och vi kunde gulla med dem och försöka få dem tama.
Moa B, 15 år
Jag var nio år och jag och min familj åkte till Kolmården. Jag skulle på en exklusiv guidning i delfinarium, man får då se hur delfinariet ser ut, får veta om delfinernas skötsel, träning o.s.v och sedan får man klappa en delfin. Jag hade sparat pengar i ungefär 4 år och det var defenitivt min största dröm!
Och så kom äntligen den dagen! Det började med att guiden visade mig runt och sedan gick vi fram till bassängkanten då jag fick klappa en delfin för första gången.
Jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var då! Det lyste av glädje från mig!
Detta är ett minne som jag aldrig kommer glömma! Och mitt intresse för delfiner har bara växt och växt. Jag har under hela mitt liv älskat delfiner något enormt och min allra största dröm är att bli delfinskötare på Kolmården, något som jag kämpar mycket för!
Att vara på Kolmården och få se dessa fantastiska djur som finns där är något som ger mig ett leende på läpparna och som betyder mycket för mig!
Ulrika Hjalmarsson
Vår lilla dotter Edith säger till pappa:
Pappa jag kan inte säga pinguin, jag säger säl!
Margaretha
Min äldsta dotter köpte för egna pengar en kanin förra året. Det var första skoldagen i en ny klass där hon redan från början blev utanför. Kaninen har gett henne kärlek och glädje varje dag, och även resten av familjen. Vi är trångbodda och Hoppe har förstört tapeter i flera rum, men trots det är han en mkt kär familjemedlem.
Åsa
Mitt bästa/roligaste minne kopplat till barn och djur var när jag och min bror själva var barn och för första gången besökte en djurpark. Det hände mycket den där dagen. Bl a fick min bror en “rak höger” av en apa som tyckte att brorsan va lite väl närgången – heja apan 1-0 😉 Minns också en schimpans som stod och kissade i vattnet och att en annan stod längre bort och skopade i sig vattnet med ett halvt apelsinskal…kiss- och bajshumor när den är som bäst och man är ett litet barn 😉 Men det kanske mest minnesvärda den dagen va nog att jag hade långa flätor med stora röda rosetter i och helt plötsligt åt en ponny upp min ena rosett. Jag grät förstås då ;-P men idag när jag tittar i familjealbumet, där jag står på ett foto med 2 flätor och en rosett, håller jag på att vika mig dubbel av skratt över dom härliga minnena 🙂 Hoppas få ge mina 3 underbara barn en underbar upplevelse i sommar fylld med härliga minnen hos djuren på Kolmården och även ett besök hos Bamse som är en stor favorit hos dom 2 äldre barnen 4 och 7. Hoppas på närkontakt med djuren – men kanske inte riktigt så nära som då jag besökte djuren för första gången 🙂 Delar på IG. D.girly
Helena
Jag tror jag var runt 8 år och jag bodde en vecka hos bekanta till mina föräldrar med en dotter i min ålder. På trappan satt en dag en jättestor padda, trodde jag. Den blev rädd och skuttade iväg, det visade sig att det var en harunge. Den var så bra kamouflerad att jag inte såg vad det var.
Herman N
Vi bor på nederbörden och varje vår har vi stora problem med myror. 100 tals är det inne hos oss och vår dotter samlar ihop flera på en spade och ser till att de kommer ut ordentligt. Hon håller på och släpper ut myror som tar sig in igen. Varje vår samma sak, hon ska hjälpa dem ut.
Det skulle vara kul att se lite stora djur också! Vi åker gärna till Kolmården!
Jenny Olsson
Wow, vilken häftig tävling! Jag är 29 i år och har ALDRIG varit på Kolmården!! Skulle väldigt gärna ta med min familj och uppleva denna spännande park för första gången! Delar på instagram jennyorust
Marie
Vår dotter har alltid varit reserverad mot djur. Därför blev vi väldigt förvånade då hon genast fattade tycke för en åsna intill en campingplats vi gästade förra sommaren. Trots spännande lekplats o en gigantisk studsmatta hade hon bara ögon för åsnan som snabbt döptes till Egon efter sin morfar i himlen. Hon gödde honom med det finaste gräs hon kunde hitta och kärleken lyste ur hennes ögon. När det var dags att åka hem var hon helt förtvivlad. Så pass att vi övervägde att lägga ett bud på Egon och smidde planer på hur vi skulle kunna ge honom ett bra liv i vårt radhusområde… Men förnuftet segrade såklart och vi åkte hem – med en förkrossad dotter. Nu har detta lagt sig men fortfarande än idag efter 1 år pussar hon fotot av Egon godnatt varje kväll. Detta är mitt käraste minne kopplat till djur och barn. Håller tummar och tår att vi vinner en dag på Kolmården, vilken lycka det skulle vara och kanske slutar med att vi tvingas lägga ett bud på hela stället;)
Tommy
Det var faktiskt nu i midsommar, med min sexåriga son.
Han har alltid varit rädd för hundar, hängt i sen han var liten och han var rädd för att de var så stora och låter högt. Jag är uppväxt med schäfrar hemma under alla mina år och mina föräldrar har fortfarande kvar en.
Men denna midsommar var vi hos bekanta som har en goldie, hur snäll som helst.
Började som vanligt att jag fick bära sonen när hunden skällde eller kom nära, men sakta så gick det bättre och bättre och sonen klappade hunden försiktigt när jag var med.
Mot kvällens slut så fick hunden till och med en kram som besvarades av en blöt puss. På väg hem sa sonen, “pappa nu är jag inte rädd för stora hundar länge.”
DET är mitt bästa minne…