Fredagen den 7 april

Dagen då också vår vackra huvudstad drabbades av en terrorattack

Jag måste bara skriva något kort om fredagen. Den hemska nyheten mötte mig när jag satt på kontoret på Östermalmstorg. I torsdags var jag på lokalvisningar och gick förbi platsen precis vid den tiden idioten körde Drottinggatan ner.

Jag och kollegorna följde chockade nyheterna och jag började smsa och fråga om vänner och familj var i säkerhet. Kontorshotellet meddelade att de hade låst dörren så att inga personer kunde komma in i byggnaden vilket kändes tryggt men så overkligt.

Det gick rykten om skottlossningar både vid Fridhemsplan och Stureplan men jag försökte hålla mig till informationen polisen gick ut med för det sprids snabbt falska information i situationer som denna.

När kl 17:30 bestämde jag mig för att gå till syrran på Gärdet och låna en cykel för att kunna ta mig hem till familjen. Jag fyllde på med lite energi och lånade en mössa och hoppade sedan på syrrans cykel som skulle ta mig till Sollentuna. Det var första gången jag cyklade den sträckan och längs vägen fick jag sällskap av massor med folk som försökte ta sig hem. Hela vägen hem fick jag sicksacka mellan gångtrafikanter och andra cyklister.

När jag började närma mig Sollentuna såg jag en man som blev erbjuden skjuts av en bil. Han gick i bara strumplästen för han hade antagligen väldiga skavsår efter en promenad på över en mil. Jag mötte också många cykliser med två cyklar och mopedister med liftare där bak. Medmänsklighet och genemskap som länkade oss samman på en sorgligt sätt.

Väl hemma brast det för mig. All oro och ilska gjorde att jag inte kunde sluta gråta på en lång stund.

Vad är det för fel på en människa som kör på en gågata mitt i stan och plöjer ner oskyldiga vuxna, barn och hundar?! Jag är blir så förbannad!! Senare fick jag också reda på att en nära väns släktig är en av de skadade och då blev det ännu mer verkligt på något sätt.

Själv så “flydde” jag storstaden (det var bokat sedan länge) för tryggheten i min hemby i Jämtland. Men jag blir så rörd när jag ser hur alla återvänder till brottsplatsen och visar att detta minsann inte ska skrämma oss utan istället göra oss starkare.

Jag tänker inte vara rädd när jag åker till jobbet efter påskledigheten.

STOCKHOLM <3